Vår monter på Nolia
Då var jättemässan
Stora Nolia 2002 i Piteå över för denna gång. Mässan är Sveriges största
om man räknar antalet besökare med ca 130 000 besökare under dess 9:e dagar.
Den präglades för Crossbolagets del av ordet tungt; tungt jobb, tung musik,
tungt kul och tunga landningar.
Vår monter på Nolia
Skadad hopptrupp Dyster början Yrvädret dyker upp Det börjar arta sig
Koncept på hoppningen Först i Sverige med EVS Slutsats
Vi (Crossbolaget)
hade ett avtal med Nolia om att vi skulle ha en hoppuppvisning på deras
uppvisningsområde varje dag under den 9:e dagar långa mässan.
Det var meningen att crossåkaren Daniel Keskitalo, freestylehopparna
Anton Eklund och Tommy Hällkvist skulle hoppa medan jag skulle vara speaker och
eventuellt åka omkring lite på bakhjulet.
Två veckor innan Nolia bröt ”Keski” nyckelbenet och veckan innan Nolia
kraschar Tommy rejält att han får kraftig hjärnskakning och förbud av läkarna
att köra på ett par veckor. Nu var det bara Anton kvar som hoppare.
Skadad ”Keski” i vår monter på Nolia.
Jag var tveksam till den mjuka landningen men Anton var rejält hoppsugen och ville prova. Han tog ordentlig fart och hoppade långt…alldeles för långt. När han landade platt på den hårda parkeringen bra bit förbi landningen blev nedslaget så hårt att han bröt ena foten och fick en spricka i den andra. Anton kraschade inte utan fortsatte rakt fram genom avspärrningen och ut genom Nolias grind (som tursamt nog var öppen). Som han själv sa efteråt kunde han inte bromsa med bakbromsen eftersom hans högerfot var av.
Anton tillbaka på Nolia efter 2 dagar på Piteå lasarett. Jag hörde
aldrig honom säga ett knyst om att han hade ont under hela veckan på Nolia.
Efter besök på akuten var stämningen minst sagt låg i lägret. Jag ville
absolut inte åka själv eftersom jag inte tränat på att hoppa och Jesper var
av samma åsikt. Vi ringde runt för att få tag i någon som kunde hoppa men
utan resultat. Vi beslöt så att ställa in hoppningarna resten av veckan av 2
skäl:
1) Landningen var för liten och för mjuk 2) Vi hade inga hoppare.
Projektledaren för Nolias Ung 2002 Nicklas Wikström (han som tog dit oss) fick därför meddela detta besked för Nolias ledning på morgonmötet på söndagen. Nicklas som arrangerade Ung 2002 är en mycket duktig och kompetent kille (endast 20 år) som löser de flesta problem på ett bra sätt. Han kommer att gå långt i framtiden. Han hade ingen aning om vad crossåkare var för galet släkte och påpekade detta ofta under den resterande Noliaveckan. Hur som helst ordnade han ett gruslass till landningen under söndagen trots vi inte hade hoppare bara för att ge oss chansen att prova i alla fall. Han ville gärna att uppvisningen skulle bli av då Nolia satsat pengar på frakt av ramp och gått ut i medier om uppvisningen.
Medan vi står i vår monter under söndagen och är dystra dyker yrvädret Tobias Brännström upp och morsar på oss. Killen kommer från Umeå, tävlar i cross och är 17 år och totalt utan hämningar. Och då menar jag totalt utan. Vi frågar honom om han vill hoppa och han tvekar -0,001 sekund innan han svarar:
Alltså, vi hade vår hoppare.
Sådan är Tobias,
helt plötsligt kan han få för sig att åka på bakhjulet sittandes med fötterna
på framskärmen. Hade
vi inte stoppat honom hade han säkert hoppat över
rampen så här.
Jag och Tobias provhoppar på söndag kväll men det visar sig att landningen fortfarande är för mjuk. Den ständigt orolige Nicklas lovar ytterliggare ett gruslass till måndag morgon för att få den hårdare och säkrare.
Vi som hade tänkt jobba fram ett uppvisningsprogram under torsdagen och fredagen var nu helt utan struktur. Vi kunde heller inte göra några trick eftersom de som kunde detta var skadade. Jag bestämmer mig för att vara med och hoppa för att Tobias inte skulle vara ensam, i slutet av veckan får Jesper upp sin hoj till Piteå så han också kan vara med. Nåja, under måndagens uppvisning improviserade vi rejält. Mitt i vår uppvisning hade vi paus då en rappband drog ett par låtar mellan ramp och landning. Sedan fortsatte vi hoppa medan riktigt tung musik strömmade ur högtalarna.
Vid uppvisningsarenan var Nolias godsinfart och det satt alltid ett par säkerhetsvakter där och hade första parkett till både på uppvisning och då vi lekte där på kvällarna. De fick bland annat ta hand om Anton direkt efter han landat för hårt och brutit benen. De är alltid lika glada och trevliga men undrar kanske om vi har allt 100% rätt ställt i huvudet då vi provar än det ena än det andra på rampen med högst varierande resultat både vad det gäller tricken och landningar.
På måndagen dyker skoterhopparen Dan Tynell Kalix upp för att hoppa med oss. Han kraschar nästan omedelbart och skadar armbågen. Vakterna skakar på huvudet, Nicklas skakar på huvudet och Nolias ledning bara skrattar då Nicklas på tisdagens morgonmöte förklarar eller nästan urskuldrar sig om att han inte visste vilka kompletta galningar han tagit dit. Han kommer till oss senare och nästan ber oss på sina bara knän.
Hädanefter berättar vi aldrig för Nicklas vad vi tänkt göra och han protesterade högljudd varje uppvisning senare under veckan då vi flyttade rampen längre och längre bak.
Efter ett par dagar med mycket improvisation och övande på hoppning hade vi ett juste koncept. Vi hade en stor högtalaranläggning och ett antal Nolia anställda som skötte ljudet och musiken och andra praktiska detaljer. Ytterliggare ett antal säkerhetsvakter som skötte avspärrningarna (mellan 300 till 700 åskådare varje dag) samt sjukvårdare på plats.
Vi börjar sedan åka till tyngre musik och hoppar på det korta avståndet. Eftersom vi som hoppare endast bestod av killar som inte hoppat ramp eller tränat på trick, Tobias och Jesper är crossåkare, medan jag är enduroåkare, var vår repertoar begränsad till nofeet, heelklicker, nacnac, nohander landing, pancaces (oftast pancaces). Nåja, vi var ju inte direkt förberedda då det var meningen att Anton och Tommy som verkligen kan hoppa skulle glänsa med sin trick. Vi åker förbi publiken varje gång på bakhjulet, ståendes, sittandes, vinkandes mm, med benen på styret (sistnämnda Tobias).
Efter vi hoppat ett par hopp var stannar vi och flyttar rampen bak. Medan de flyttar rampen berättar jag lite teori för publiken om vad som är viktigt vid hoppning och var och hur man ska landa medan en kille står på landningen och illustrerar vad jag säger.
Nicklas protesterar varje gång vi flyttar bak rampen eftersom vi tar den en
liten bit längre än dagen innan nästan varje dag. En dag då vi tog i rejält
och flyttade bak rampen mitt under uppvisningen ryckte han tag i Tobias och frågade
argt varför det var nödvändigt att rampen skulle så långt bak.Tobias
svarade med ett brett leende och glittrande ögon (läs vansinniga):
- Det är coooolt!!
Nicklas kunde inget göra eftersom jag stod med micken i hand och redan förklarat
att vi skulle prova ett avstånd som vi aldrig testat förr och samtidigt tagit
fram ett gäng ur publiken för att hjälpa till att flytta rampen. Mick är
makt!
Efter rampen är bakflyttad hoppar vi ett par gånger (jag och Tobias). Sedan ställer
sig en av oss och bränner
bakdäcket på en platta vi ställt upp mellan ramp
och landning medan den andra hoppar över röken.
Veckan innan Noliamässan fick M-son Medical,
(företaget som tillverkar Ortos skydden) klart med EVS i USA om att de
skulle vara generalagent för deras
produkter här i Sverige. M-son beställde ett visningskit och fick hem det från
USA och skickade det direkt till oss så vi fick det dagen innan mässan öppnade.
Säga vad man vill men EVS satsar på marknadsföring och kvalitetsprodukter.
De säljer skydd och rehabiliterings produkter till alla tänkbara skador och krämpor. Allt från nack-, axel-, handleds-, knä-, vristskydd till skyddsvästar och skyddsbyxor. Och det är inte bara en variant av skydden utan en hel uppsjö av varianter för varje kroppsdel. Dessutom har de skydd till BMX, hästhoppning, reumatism mm. Killarna på EVS verkar ha erfarenhet från krascher i både den ena och andra sporten. Men de grabbar som åker hoj för dem är ju inte direkt främmande på sjukhusfronten, jag menar Travis Pastrana som åker för EVS har ju hunnit med ett tvåsiffrigt antal operationer bara det senaste åren.
Det har varit ofantligt kul att göra denna resa, och det har nog både åskådare och omgivning sett på oss att vi hade, riktig lekstuga med andra ord. Om det nu skulle bli så att vi kör nästa år på Nolia eller på något annat ställe så ska vi ha en stor hopptrupp eftersom i år skadade sig alla i orginaluppsättningen och det behövs verkligen reserver inom denna en smula vanskliga sysselsättning. Sedan ska det tränas, inte improvisera som vi gjorde i år. Men å andra sidan hade vi kul under tiden vi lärde oss.
Bilder!!!!!!!!!!!!!
Ola och Jesper
Ola gör en nohander landing.
Jesper
Rampen på längre avstånd här än ovanstående bilder, Ola som hoppar.
Tobias Brännsträm från Umeå.
????